Jenka

Jag har för mig att vi fick lära oss dansen jenka i skolan men jag kan ha fel. Det jag kommer ihåg var att man tog två steg fram och ett steg bak och just så könns min viktnedgång just nu.

Jag har återigen gjort det jag inte ska göra, vägt mig mitt i veckan, eller nästan varje morgon om jag ska vara ärlig och vågen visar på plus. Inte mycket men ändå.
Jag tycker att det borde ha gått såpass lång tid nu att det borde vara ett stabilt minus varje vecka. Jag begär inga stora hopp bara det är minus.
Istället visar vågen plus.

Maten funkar jättebra och vi gör inte längre chokladbollar varje helg så det kan inte vara maten. Om jag jämför med förra året, då jag gick ner lite varje vecka (10 kg på 3 månader) så är det ingen skillnad i intag.
Däremot trodde jag faktiskt att jag skulle gå ner lite mer nu eftersom jag inte har dragit igång träningen än. Många säger ju att man kan "hämma" viktminskningen lite om man tränar, man bygger lite muskler osv.
Det är egentligen enda skillnaden.

Men imorgon är det bokat Indoor Walking så nu hoppas jag komma igång med träningen med.

Som jag misstänkte :(

Jag har gjort det jag inte ska göra (men gör nästan varje dag), tjuvvägt mig...
Och jag har hittills gått upp 0,9 kg från förra veckan... Visste väl att det var för bra för att vara sant i söndags.
Men å andra sidan tjuvvägde jag mig ju under förra veckan med och det var inget fel på vågen.

Vad kan jag skylla på då? Jag tror att det kan vara den där veckan i månaden, har hormonspiral så jag vet inte så noga när kroppen sväller upp. Men det känns som om jag har samlat på mig vätska de senaste dagarna, mina ringar sitter helt plötsligt mycket tightare.
Enda "fusket" som varit var att jag drack två glas vin innan Operan i onsdags, har svårt att tänka att det gör +0,4 ena dan och ytterligare +0,5 dagen efter.

Däremot så äter jag ju denna veckan, det gjorde jag ju knappt förra veckan när jag var sjuk...

Jaja, sånt är livet, hade ju inte räknat med att snitta på 2 kg i veckan direkt. Vi får se vad söndagen ger för siffror för det är de som räknas.

Misstag...

Haha, kom just på att jag gjorde ett stort misstag i detta inlägget.
Jag fyller inte 40 år om drygt ett år, det är drygt 2 år kvar.
Vad bra det kändes när jag kom på det. Inte för att jag har längre tid på mig att gå ner i vikt utan rent allmänt att jag har en bit kvar till 40....

Missförstå mig inte nu, jag har inget emot att fylla 40 år (tror jag) men är glad att det är en bit kvar :)

Det har hittills gått bra men nu börjar det svåra. Att inse att man inte kan släppa på behovet för att man efter ett par dar tror att man behärskar det...
Semletårtan imorgon blir en prövning. Å så är det Melodifestival på lördag... Å maken jobbar natt och bara jag vet vad jag stoppar i mig.
Gäller att fylla på med fett på dagarna, det är ju trots allt bara mig själv jag lurar och vägningen är på söndag....

Gulliga er!

Tänk att det fanns några som saknat mina inlägg, jag som inte ens uppdaterade så värstans ofta!Och ja, Helené och Åsa, jag känner mig grymt motiverad, jag måste vara grymt motiverad annars kommer det gå alldeles överstyr och jag slutar som mamman i Gilbert Grape...

Första stora prövningen kommer redan på fredag, då har jag hållt på i 5 dar... Den kollega som har fredagsfikat på jobbet kommer köpa en semmeltårta....
Dessa är inte att leka med men jag ska göra allt i min makt för att inte trilla dit.
Tänk vad stolt jag kommer vara om (när) jag lyckas. Såvida jag inte gör som förr...
Motstår frestelsen för att på vägen hem åka och köpa en egen tårta att möla i mig...

Nä, det var förr, det är gamla, dåliga vanor som ska bort, bort, bort!
Fokusera istället på hur jag mådde förra våren, hur kilona försvann ett efter ett och hur jag till och med orkade springa en bit. Sommarkläderna i garderoben....

Denna första dag har iallafall gått bra, det enda "avsteget" var att jag tog en slemlösande brustablett på jobbet för att jag hostade och det var nog socker i den så söt som den var.
Nu väntar ett par dagars huvudvärk (som redan börjat så smått) och en massa grinighet.
Men det får de ta här hemma. Vad är alternativet? En fetare mamma och fru som inte orkar gå upp ur sängen, än mindre leka med barnen....
Inget bra alternativ.

Förberedd på nästan allt

Nu har jag rensat bloggen på det jag kunnat hittills utan att veta vilken startvikt jag har, lite mer uppdateringar kommer imorgon.
Jag har rensat skafferiet och inhandlat massa god LCHF-mat, mestadels frukostar faktiskt, men jag är ju hemma nästa vecka med för inskolning så jag kommer ju ha tid att handla.
Det enda jag inte riktigt är klar med är den mentala förberedelsen på vad vågen kommer att stanna på, om den stannar alls...

Det kommer att bli all-time-high om man inte räknar med när jag var höggravid med yngsta sonen. Dit kanske det är ett par kilo.
Än en gång har jag lyckats sabba allt för mig själv på bara ett kort tag, undrar varför jag håller på så? Någon hobbypsykolog som läser detta kanske kan ge mig en förklaring?

Men, som så många gånger förr är det bara att ge sig upp på hästen igen och hoppas att jag lärt mig en läxa.

Det enda rätta?

Jag har efter många och långa samtal med mig själv beslutat mig för att börja om från scratch.
Till helgen kommer gamla tickers få nya siffror och några mål revideras och jag ska nystartas med friska tag.

Ut med det gamla och in med det nya. Alla gamla resultat kommer suddas ut från bloggen. En rejäl nystart.

Anledningen till att det inte sker redan idag är att vi åker bort ett par dagar och jag har ingen lust att hoppa upp på vågen för att bli mer deprimerad än vad jag redan är...
Nästa söndag kommer jag väl att kräkas när jag väl ser siffrorna... Men det är ingen idé att stoppa huvudet i sanden.
Hade först tänkt att dra igång LCHF igen och inte väga mig på ett par veckor för att komma ner lite innan jag det var dags för vågen, men nej. Jag känner att jag behöver ha upp alla kort på bordet så att jag kan se hur jag har förstört det jag åstadkom i våras (än en gång).

Så om ni vill veta hur mycket man kan förstöra för sig på 3 månader så är det bara att titta in om en vecka, ni är välkomna att dela min misär :)

Tack förresten för era peptalks och tankar, de är guld värda!

Allt för ofta

Ja, alltför ofta skriver jag ett inlägg som detta...
Det går inte bra just nu, trots mina intentioner i måndags om att det var ny vecka, ny månad ovs så lyckas jag inte komma på rätt spår.
Ibland kan jag tycka att det är underligt, VILL jag inte innerst inne eller?
Jag vet ju att det går som en dans när jag verkligen lägger manken till. Och suget försvinner ju på en vecka. Kanske jag inte vill att suget ska försvinna?

Jag vet att man inte kan göra saker ogjorda, men ibland ångrar jag att vi åkte på semesterresan tidigt i somras. Det var ju den som raserade allt. Det är nu snart 2,5 månader sedan vi åkte och jag har inte lyckats än. Och jag visste ju att detta skulle hända.

Kan det vara det som "hindrar" mig från att sätta igång ordentligt igen, att jag vet att jag inte kan ta några snedsteg. Kanske blir det definitivt denna gången och det skrämmer mig lite.
Om jag aldrig mer kan äta Polly, pannkakor och Hönökaka vem är jag då? Lite som när det var dags att sluta röka, vem är jag utan mina bästa vänner cigarretten och tändaren?

Samtidigt var det en stor lättnad den dagen man upptäkte att man inte behövde hålla reda på hur mycket det var kvar i paketet och vilken väska det låg tändare i.
Samma är det ju med sockerberoendet, går det ett tag kan man släppa tanken/tvånget på vad man skall ha till tv:n på kvällen, eller att barnen skall gå och lägga sig bara för att jag ska kunna äta utan att de ser!

Kanske kommer det ingen mer uppdatering av bloggen på ett tag, jag ska ta de resterande två veckorna av semestern och rannsaka mig själv och min situation.
Sen hoppas jag att jag återkommer med nya friska tag till hösten.

Botemedel

Ibland händer det att jag känner mig smalare än innan och det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag har gått ner ca 7 kg,men jag har kommit på det bästa botemedlet mot det:
Köra ett pass i aerobicsalen på gymmet!!

Så fort jag kommer dit i mina byxor och mitt linne så inser jag att jag inte är normalviktigt, låååångt från normalviktig. Som tur är är det oftast en annan där som är ännu (!) större än jag och då känns det bättre.  Det är inte i alla lägen man vill vara värst. Men jag försöker ändå undvika speglarna, framförallt sidospeglarna. Jag har ju tídigare berättat om att jag intalar mig själv att jag var borta från gymmet på grund av en graviditet (vilket inte är sant men stämmer rätt väl i tiden och med viktuppgången) jättefjantigt, men jag känner mig mindre misslyckad då.

Efter träningen idag åkte jag raka vägen till pizzerian och inhandlade pizza till barnen och kebabsallad till mig och maken. Visst finns det snabbmat LCHF med!!
När jag var på väg in mötte jag en kvinna, kanske ett par år äldre än mig, också med träningskläder på, bärandes på 2 pizzor och en påse med en film och en 200 g Marabou. Å det tyckte jag såg så mysigt ut.

Undrar om man är en av dem som kommer att klara av en sådan kväll senare i livet eller om man måste hålla sig jämt? Det får jag väl testa mig fram till när jag är "klar".

På söndag är det dags för vägning igen och jag hoppas på ett bra resultat denna gången. Det blev ju ingen vägning förra veckan eftersom jag inte var hemma, men å andra sidan fuskvägde jag ju mig och det hade inte hänt nåt alls... Nu har jag inte vågat ställa mig på vågen sen jag kom hem men jag har skött mig exemplariskt och tränat varannan dag...
Det börjar ju bli lite panik, vi åker ju om 3 veckor och tanken var att jag skulle hinna komma under 3-siffrigt men det vete 17 om det går. Det var ju 2,3 kg kvar för 2 veckor sedan och min viktminskningstakt  är ju inte den bästa...

Nervöst ;)

Imorgon är det "officiell" vägning....
Jag har tjuvvägt mig 3 dagar på raken och resultatet ser VÄLDIGT bra ut, det vore ju skit om vågen ändrar sig tills imorgon. Jag ska ju inte tjuvväga mig men denna veckan har jag varit hemma och varit sjuk och har inte kunnat låta bli.
Rätt intressant är att jag bara har tränat 1 pass denna veckan, kan det vara därför det går ner (förhoppningsvis) mer?? Nån som vet?

Det kan ju vara så att resultaten varit klena senaste veckorna eftersom jag har byggt muskler, inte för att jag isåfall ska sluta träna, man formar ju kroppen med det. Men däremot behöver jag inte få panik om jag inte kommer iväg någon vecka, eller inte kommer iväg på lika många pass. Kan vara skönt att veta.

Nåja, imorgon vid den här tiden vet jag hur det ser ut.

Tjock, fet, ful och äcklig

Precis så känner jag mig och jag vet inte hur jag ska ta mig ur spiralen som snurrar allt fortare neråt, ja, inte viktmässigt då. Där snurrar den allt fortare uppåt.
Snart, väldigt snart är jag uppe på all-time-high. Om man inte räknar då jag var höggravid....
Och tiden tills vi åker går allt fortare och ju nämre vi kommer, desto längre bort från mitt mål kommer jag. Och till slut inser jag att jag kommer få sitta i kläder på stranden eftersom jag inte kommer kunna ta av mig till bikini. Här hemma är det ok att inte gå ner till stranden, men är man på solsemester är det lite omotiverat.

Och ju mer jag inser att loppet är kört, desto mer deprimerad blir jag och jag stoppar i mig onyttigheter för att trösta/straffa mig själv.
Varför kan inte jag vara en av dem som straffar sig själva med att INTE äta, nån som kan tala om hur man gör då?

En annan effekt av att jag mår så uruselt är att jag är en riktig bitterfitta hemma. Jag fräser och beter mig riktigt illa mot både make och barn.
Men å andra sidan kanske det hade varit bättre att vara själv? Jag kanske inte är gjord för familjelivet.

Jag läste i min andra blogg hur jag hade det för två år sedan och hur mycket bättre jag mådde då. Då hade jag gått ner 25 kilo och tränade för fulla muggar. Jag handlade nya kläder, var föräldraledig, jag mådde toppen och livet såg ganska ljust ut.

Nu är det annat, jag jobbar 100% och även om jag hade hunnit hade jag inte kunnat med att gå till gymmet. Jag är rädd att någon känner igen mig och ser på mig på samma sätt som jag ser mig själv, som en som inte har kontroll överhuvudtaget. Hur kan man tillåta sig att gå upp 25 kg på ett drygt år? Det är bara en fullständigt värdelös människa som gör så.
Sen finns ju inte tiden heller, jag jobbar ju som sagt 100% och om jag inte ens kan komma ut på en halvtimmes promenad på kvällarna så finns ju inte en chans i helvetet att jag ska hinna träna.
Nä, man är verkligen fjättrad med de grövsta kättingarna till barn, tvätt, spis och rutiner. En och en halv timme för sig själv 3 gånger i veckan är helt enkelt för mycket begärt av familjen. Herregud, man ska vara glad om man får till 40 min på löpbandet då och då.

Jag ska ta fram en kjol från 2 år tillbaka och dra upp den över låren och ta en bild. Detta är en kjol som jag älskade att ha på mig och som satt bra. Nu kan jag inte ens gå in i den affären jag handlade den i, det är ingen idé för de har inte mina storlekar. Och det var favvoaffären då.
Kanske kommer jag dit någon mer gång i livet, någonstans inom mig finns det ju en liten svag röst som vill bli smal igen, men det stora svarta inom mig är så mycket större att det överröstar allt annat.

Ingen vidare dag

Nä, motivationen är i botten och mitt begär är bottenlöst, ingen bra kombination. Jag äter tills jag mår illa av det som finns hemma. Det som inte ska finnas hemma men som någon (läs: jag) ändå handlar hem eftersom jag vet att jag får panik annars.
Det kommer visa sig i den nya kategorin bittra bekännelser som kommer på söndag kväll...
Att jag inte bara går och lägger mig istället!

Dessutom har stegmätarens batteri tagit slut i kväll så jag har inga steg att redovisa.

Var VÄLDIGT nära att boka spinning på torsdag men hejdade mig, får se vart det slutar.