Precis så känner jag mig och jag vet inte hur jag ska ta mig ur spiralen som snurrar allt fortare neråt, ja, inte viktmässigt då. Där snurrar den allt fortare uppåt.
Snart, väldigt snart är jag uppe på all-time-high. Om man inte räknar då jag var höggravid....
Och tiden tills vi åker går allt fortare och ju nämre vi kommer, desto längre bort från mitt mål kommer jag. Och till slut inser jag att jag kommer få sitta i kläder på stranden eftersom jag inte kommer kunna ta av mig till bikini. Här hemma är det ok att inte gå ner till stranden, men är man på solsemester är det lite omotiverat.
Och ju mer jag inser att loppet är kört, desto mer deprimerad blir jag och jag stoppar i mig onyttigheter för att trösta/straffa mig själv.
Varför kan inte jag vara en av dem som straffar sig själva med att INTE äta, nån som kan tala om hur man gör då?
En annan effekt av att jag mår så uruselt är att jag är en riktig bitterfitta hemma. Jag fräser och beter mig riktigt illa mot både make och barn.
Men å andra sidan kanske det hade varit bättre att vara själv? Jag kanske inte är gjord för familjelivet.
Jag läste i min andra blogg hur jag hade det för två år sedan och hur mycket bättre jag mådde då. Då hade jag gått ner 25 kilo och tränade för fulla muggar. Jag handlade nya kläder, var föräldraledig, jag mådde toppen och livet såg ganska ljust ut.
Nu är det annat, jag jobbar 100% och även om jag hade hunnit hade jag inte kunnat med att gå till gymmet. Jag är rädd att någon känner igen mig och ser på mig på samma sätt som jag ser mig själv, som en som inte har kontroll överhuvudtaget. Hur kan man tillåta sig att gå upp 25 kg på ett drygt år? Det är bara en fullständigt värdelös människa som gör så.
Sen finns ju inte tiden heller, jag jobbar ju som sagt 100% och om jag inte ens kan komma ut på en halvtimmes promenad på kvällarna så finns ju inte en chans i helvetet att jag ska hinna träna.
Nä, man är verkligen fjättrad med de grövsta kättingarna till barn, tvätt, spis och rutiner. En och en halv timme för sig själv 3 gånger i veckan är helt enkelt för mycket begärt av familjen. Herregud, man ska vara glad om man får till 40 min på löpbandet då och då.
Jag ska ta fram en kjol från 2 år tillbaka och dra upp den över låren och ta en bild. Detta är en kjol som jag älskade att ha på mig och som satt bra. Nu kan jag inte ens gå in i den affären jag handlade den i, det är ingen idé för de har inte mina storlekar. Och det var favvoaffären då.
Kanske kommer jag dit någon mer gång i livet, någonstans inom mig finns det ju en liten svag röst som vill bli smal igen, men det stora svarta inom mig är så mycket större att det överröstar allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar